Två låtar som jag lyssnade mycket på under början av korsett-tiden.

Det kändes som att inte se något, inte någonting alls.
Folk pratade med mig, jag lyssnade utan att höra.

Jag var inne i en egen värld. Där allt bara var svart.

Jag kunde inte andas, när jag skulle någonstans så kunde jag gå tio steg. Sedan var jag tvungen att luta mig mot något och pusta. Min ena höft domnade bort. Jag kunde inte längre ha på mig jeans? Inte tighta tröjor?

Jag tror att mina kompisar försökte hjälpa mig, men jag hörde som sagt ingenting.

Mitt självförtroende sjönk till noll.

De tre, eller fyra år jag hade framför mig. Alltså, jag kunde inte se framåt. Jag såg inget ljust i det hela.
Jag hörde knappt mina egna tankar, jag kände att korsetten tryckte, att det var klibbigt.
Det ända jag ville att någon skulle säga var "Det blir bra, du klarar det här." Men som sagt; jag hörde inget.

Det jag hörde att folk sa var; andra har det värre, var glad att du inte har det så jobbigt. Du vänjer dig snart.
Jo. Jag VET att vissa har det värre? Men blir mitt problem bättre för det? Vänja sig? Skulle du vänja dig vid något som inte går att vänja sig vid? Visst, det blir lättare med tiden. Det blir lättare att böja sig, gå normalt och så. Men man vänjer sig aldrig riktigt.

Och nu, nu vill de att jag ska gå igenom allt det här igen. Få en ny korsett, självförtroendet ska sjunka till noll igen. Jo tackar.

Jag har klarat av korsetten i nästan 8 månader, jag är glad över det. Men det är en lång tid kvar, en lång väg att gå.